Cherlindrea's tankar & idéer

Hej alla, och förlåt att jag inte skrivit tidigare om hur det gick idag. Jag var så fruktansvärt nervös när jag väntade på besked och händelsen var såpass jobbig för Lilleman, att vi var helt slut båda två när han kom hem, så vi har mest ägnat dagen åt att vila och mysa.

Men i vilket fall som helst så gick det bra idag, tack och lov! Och som tur var så slapp han sövas för att kunna behandlas.

Jag kunde ju inte undersöka tassen ordentligt i morse när jag upptäckte det, eftersom han hade så ont. Men veterinären lyckades ju förstås, och hon såg att klon var så gott som helt av, nästan ända in till benet, så hon valde att dra loss den direkt, utan narkos. Men hon gjorde det helt utan bedövning också, och Loxy hade skrikit för fullt, stackarn.  Det blödde en del, men det stoppade dom upp direkt med blodstoppningsmedel.

Sen var det dags att klippa resterande klor, och då fick dom problem. Smartast hade nog varit att klippa dem först egenligen, för nu var han ju fullständigt livrädd efter smärtan i den skadade klon. Han blev tokvild och försökte krypa så långt in han kunde i Håkans jacka hela tiden, så till slut fick veterinären ringa efter en sköterska i stället, och Håkan var tvungen att gå ut därifrån.

Alla klor blev klippta till slut, men Håkan som stod utanför dörren till behandlingsrummet hörde honom skrika hela tiden under klippningen. Dom andra klorna var ju inte skadade på något sätt, så det gjorde ju inte ont. Det var rädslan som fick honom att skrika så, stackars liten.

Det var en otrolig lättnad, när Håkan ringde och berättade att det inte behövts någon sövning, att allt gått bra och att dom var på väg hem nu. 

Hmm...gått bra ja... Frågan är vad denna händelse eventuellt har satt för spår på Loxy..? Han har aldrig varit rädd för veterinären förut, något som ju tyvärr är ganska vanligt bland hundar. Han har alltid tagit det lugnt på besöken och vid undersökningar, vaccinationer och liknande. Men nu är ju risken stor tyvärr, att han kan ha blivit skrämd även för framtida besök. I februari är det dags för den årliga hälsoundersökningen med vaccination, och då får vi om det blivit några följder.

Hela dagen har Lilleman varit jättetrött och dämpad, troligtvis en reaktion efter rädslan och smärtan, så vi har bara tagit det lugnt och ägnat oss åt kel, mys- och sovstunder i sängen eller soffan. Han kommer säkert att vara både piggare & gladare och sitt vanliga jag i morgon igen.

Det känns i varje fall oerhört skönt att det är över nu. Det finns nog inget värre än att se sitt djur ha ont och inte kunna göra något för att hjälpa, inte kunna trösta, inte kunna förklara...

Nu ska jag återvända till soffan och gosa med min vovve igen.  Tack alla för era kommentarer och så önskar vi er en riktigt fortsatt mysig kväll.

// Kram ifrån Loxy & mig!

I dag var morgonen inte lika strålande som den har varit de senaste dagarna. Men jag är ändå glad att det är såpass varmt att man kan sitta tunnklädd på balkongen utan att frysa. Det är man ju inte precis bortskämd med den här sommaren.

För övrigt så blev det inte den vanliga lugna morgon som man är van vid. När jag var inne i köket för att hämta kaffe, så ser jag Loxy sitta och titta i sängen, utan att, som vanligt är, meddela oss att han är vaken. Jag gick in och hämtade honom och tänkte att det kanske är magen som spökar lite igen. Han har haft lite problem med den de senaste dagarna.

Men han verkade ovanligt dämpad, och dessutom så tokskakade han. Nu är ju inte skakningar något direkt ovanligt hos chihuahua, som skakar för i princip allt. Glädje, hunger, trötthet, rädsla, iver och så vidare. Det dom också kan skaka för är smärta...

Eftersom Loxy är totalt omöljig att klippa klorna på, jag har gett upp nu efter att ha klippt honom i pulpan tre gånger på raken, så får vi åka in med honom till ett hundtrim eller en veterinär och få det gjort. Det har tyvärr dragit ut lite för mycket på tiden den sista gången och det var verkligen dags nu, klorna var alldeles för långa. Ironiskt nog, just i går kväll påpekade jag för Håkan att nu måste det bli av, och han tyckte att då åker vi i morgon. (alltså idag, fredag). Så sitter jag då alltså med Loxy i knät ute på balkongen i morse och undersöker honom för att se vad det kan vara för fel. Och hittar klon...!

Stackars min lilla älskling, säger jag bara!

Någon gång under natten har han lyckats fastna någonstans med sin ena sporre och slitit upp den. Eftersom han hade så ont så var det svårt för mig att komma åt att titta ordentligt på det, med klon hängde lös, liksom vriden på något sätt, och det såg nästan ut som om pulpan låg öppet oskyddad. Inte konstigt att han var hängig!

Så jag ringde vår veterinär i Alingsås och vi fick komma nästan omgående. Tyvärr hade jag ju hunnit ge honom lite att äta, vilket var dumt eftersom veterinären trodde att han eventuellt skulle behöva sövas.

Så nu sitter jag här hemma och väntar på besked. Jag är så himla nervös, för sövning är en så stor risk på dessa små vovvarna. En sövning innebär ju alltid en viss liten risk, men det är speciellt riskfyllt ju mindre dom är, och det är många chihuahua som inte vaknat ur narkosen. Jag gick ju igenom samma oro när han kastrerades och hade hoppats på att det inte skulle behövas igen, om inget extremt skulle inträffa.

Nu ska jag försöka få tag i min sambo och höra vad som händer. Håll gärna tummarna alla, för att det går bra för min lilla Loxy.

// Indra - Orolig och ledsen..

Ytterligare ett djurinlägg blir det. Och det är min bror Dennis och hans flickvän Linda som har fått tillökning i familjen. Lilla Wilma hade varit ute och slarvat på natten när hon bodde en kort period ute på landet hos Lindas pappa, och för drygt två veckor sedan nedkom hon med tre ljuvliga små knyten. Tyvärr är bilderna lite oklara, dom är tagna med en mobilkamera och jag har fått dem skickade till mig, för jag ännu inte haft den stora glädjen att få se dessa små underbara varelser själv. Men jag ska dit med kameran i dagarna, och då kommer jag att uppdatera inlägget.

Här kommer i varjefall ett litet smakprov på Wilmas underbara bebbar!

Efter vad Linda har berättat för mig, så är Wilma en underbar mamma, som pysslar och pratar med sina små. Jag vet inte exakt när Wilma är född, men hon är inte gammal, så jag tycker hon är en jätteduktig ung mamma.

Eventuellt ska min ena syster ha den ena kattungen, och det känns ju underbart naturligtvis. Då stannar den i familjen.

Dessutom ska en av kattungarna till Lindas mamma, så den kommer man ju också att få se när den växer upp. Den tredje kattungen skall förmodligen flytta till en kompis till Linda. Så har vi tur, så får vi kanske följa hela lilla gänget upp i åldern.

Förhoppningsvis kommer jag snart kunna ta lite fler foton på bebisarna, och då hamnar de ju här förstås.  Ha det fint alla och här kommer ett sista kort på den duktiga mamman och hennes små knoddar.

// Indra - Finns det något mer underbart än djurbebisar?

Jag tänkte att det var dags för ytterligare en liten presentation. Denna gången av Linus, min andra perserpojke och bror till Gizmo som presenterats tidigare.

Alla mina kissar är gamlingar och Linus är numera en ärevördig herre på närmare 15 år. Jag köpte honom av min uppfödare i samband med en kattutställning, då hon hade med sig honom dit just för att se om någon eventuell köpare var intresserad. Då var han redan drygt 6 månader gammal och så skygg att hade jag inte fastnat för honom ändå, så hade jag nog köpt honom av rent medlidande. Jag har ingen aning om vad han har varit med om, men jag har hört lite olika historier som jag dock inte vill berätta av hänsyn till andra människor, särskillt som jag inte vet om de är sanna. Men än idag, efter ett nästan 15 år långt liv i lugn och ro här hemma hos mig, så är Linus fortfarande fruktansvärt rädd och springer undan även för mig. Dock kommer han gärna till mig för att kela när jag sitter eller ligger ner, det är fötter och människor som går omkring som han är rädd för.

Linus är den utav mina katter som är mest rastypisk som perser. Hans uppfödare ville att jag skulle ställa ut honom, det var i princip ett villkor för köp, och det gjorde jag också. Men trots att det gick väldigt bra för honom, och han oftast vann sina klasser och fick fin kritik, så slutade jag att ställa ut honom, just pga av hans rädsla, något som kanske inte förstods eller uppskattades av alla...

Men jag tyckte det var rent djurplågeri att släpa med sig den skygga katten till stökiga utställningar och utsätta honom för den stressen när han redan var så rädd.

Så efter det har han fått gå här och skrota, komma när han själv vill och leka med de andra katterna, och det tror jag han har mått allra bäst av.

Linus fullpälsad. Det är svårt att fota honom, dels pga av hans helt svarta päls, dels för att hans ögon gärna vill fånga blixten. Men han har helt bärnstensfärgade ögon. Oerhört vackra!

Linus är som sagt en väldigt rastypisk perser. Men med facit i hand, hade jag vetat vad detta skulle föra med sig av problem i form av nysningar, andningssvårigheter, rinnande ögon och nos för att inte tala om alla andra märkliga följder av hård linjeavel, så hade jag aldrig köpt en perser. På den tiden då jag köpte honom var jag väldigt engagerad i kattutställningar och de jag lyssnade på och lärde mig av var just uppfödare och utställningsfantaster som förespråkade så typade perser som möjligt. Nackdelarna visste jag inte mycket om, jag visade ju bara fram dessa fluffiga gulliga perserkatterna för domarna när jag jobbade som domarassistent. Men nu både vet jag mer, och har egen erfarenhet av vad det innebär att vara en så kallad "bra" perser.

Efter så många år så lider troligtvis jag mer än Linus av att höra dessa eviga snörvlingar och nysningar, han vet ju dock inget annat. Men det spelar ingen roll. Tänk så skönt det hade varit för honom att kunna andas som en vanlig katt gör. Jag minns så väl de första åren med honom. Jag åkte skytteltrafik in och ut på Blå Stjärnan med honom, övertygad om att han måste ha någon svår förkylning eller astma. Men det var inget fel på honom. Inget annat än att hans andningsvägar är för trånga, och detta var något han skulle tvingas att leva med. Allt på grund av människors påhitt om vad som är vackert på en katt...

Det finns dock förespråkare för så kallade "Klassiska perser", alltså perserkatter som är mer långnosade och därmed inte har de problem som de mer typade perserkatterna har. Mina andra perser har varit och är just sådana men räknas i utställningsvärlden som misslyckade perser. De må så vara då. Men de mår i varjefall så mycket bättre än vad Linus gör, som jag ibland måste hjälpa, då han nyser så våldsamt att han nästan ramlar baklänges.

Skulle någon som läser detta vara anhängare av de platta och typade perserkatterna så tveka inte att kommentera mitt inlägg, jag tål det. Jag vet att min åsikt retar många i utställningsvärlden. En åsikt jag dock, och tack och lov,  inte är ensam om. Men jag lyssnar gärna på andras meningar, det är alltid intressant. Dock är jag inte på något som helst sätt öppen för någon förändring i mina åsikter vad det gäller perserfrågan. Det har jag alldeles för mycket kunskap och erfarenhet för.

Det här blev nästan mer en protest mot sönderavlade perserkatter än en presentation av Linus, men han är ett så perfekt exempel på hur det kan gå när människan tillåts experimentera fritt med levande varelser. Jag älskar min Linus och vill absolut inte vara utan honom, men ett djur ska skänka glädje lika mycket som vi människor ska ge våra djur glädje och trygghet. Det är inte meningen att man ska må dåligt och känna sig ledsen när man ser sitt husdjur. Nu menar jag inte att Linus har fått mig att må dåligt i 15 års tid, han har gett mig mycket glädje. Men däremot har jag aldrig under dessa 15 åren upphört att önska att jag kunde göra något för honom när han går omkring här hemma och snörvlar och nyser. Som sagt, det är tur att han inte vet något annat.

Linus nedklippt inför sommaren. Han ser inte klok ut!  Men det är så mycket skönare för dem att slippa den tjocka pälsen under det varma sommarhalvåret.

// Indra - har fått ösa ur mig lite galla...

Hej alla!

Efter lång frånvaro av olika skäl, bland annat kraschad dator... ...så börjar jag min återkomst med en liten presentation av C`Vanne och hennes toksöta bebbar!

För några månader sedan flyttade min kanin C`Vanne, som är av rasen Teddy Löwen, ut till min syster som har både mer tid och mer intresse av att engagera sig i en liten kanin. Och ute på gården där hon bor finns även ett par snygga kaninpojkar, så vi hoppades förstås på både bebistillskott och att hon skulle trivas bra med lite lekkamrater av samma art som hon själv. Självklart var vi fullt medvetna om hur kaniner leker om de nu råkar vara av olika kön... ...men konstigt nog hände inget. Inget mer än att C´Vanne gav grabbarna ett antal råsopar när de var för närgångna. Så chocken och överraskningen blev ju total för min syster Nicole, när hon helt plötsligt en dag hittar 3 små nyfödda kaninbebisar i buren. C`Vanne hade inte visat några direkta tecken alls på att vara dräktig. Eller rättare sagt, hon hade visat tecken hur länge som helst utan att något hände, så vi utgick i från att hon bara var skendräktig igen. Det var hon alltså inte, och i förra veckan kom jag äntligen iväg ut till gården för att hälsa på och beundra våra små nytillskott i familjen.

Kan man tänka sig något sötare?!

Och så ytterligare en liten bonusbild på första bebben!

Hur i hela friden ska man kunna skiljas från de här??

Men förhoppningsvis behåller Nicole åtminstone en av ungarna själv. Egentligen är det nog en himla tur att jag har en sambo som bromsar mig i mellanåt. Annars hade risken varit överhängande stor att jag hade suttit med en mindre zoologisk trädgård här hemma till slut.

Nu ska jag i allafall börja laga middag till nämnda sambo. Ha det gott alla! Återkommer snart med lite mer kul nyheter, listor och annat skoj! Tills dess; Ha en underbar eftermiddag och kväll!

// Indra - Back In Business...igen..!